↑ Return to Operations

Biafrakriget – ett 20-årsminne

(Observera att detta skrevs 1978, och beskriver de förhållanden som rådde i Biafra på den tiden.)

av Bertil Krokstedt

Klicka här för att se bilderna som hör till denna historia

För en kort tid sedan hittade jag bland några undanstuckna papper ett koncept till ett föredrag som jag på uppdrag av Lutherhjälpen höll efter hemkomsten från Biafrakriget i november 1968. Det är visserligen ett 20 år gammalt reportage som jag nu skurit ner till hälften, men det kan kanske ändå ge en aktuell bild av vad som händer i Afrika idag – vapnen har möjligen blivit mera effektiva men människohatet har tydligen inte förändrats och blodet som flyter har samma anklagande färg. Jag är emellertid inte alldeles säker på, att jag idag ställer samma moraliska värderingar på afrikanska krig, som jag gjorde för 20 år sedan, då jag entusiastiskt engagerade mig i Biafras sak och fick uppleva att som administrativ chef organisera den s.k. Biafraliften och egenhändigt göra 51 inflygningar och därvid transportera 500 ton medicin och matvaror från den portugisiska ön Sao Thomé i Atlanten in till det hungrande och blödande folket i Afrika.

Innan jag talar om denna luftbro, skall jag försöka att i korta drag ge en resumé över förspelet till Biafrakatastrofen.

På ett litet område – stort som halva Skåne – beläget c:a 8000 km från vårt välfärdssamhälle, utkämpar idag 8 miljoner människor en förbittrad försvarskamp. Ett kulturfolk håller på att gå under – slaktas ner av svarta bröder – bröder, som talar samma språk, är av samma folkslag men har kanske en annan religiös åskådning. Många politiker världen över försöker idag analysera Biafra och få fram orsaken till denna katastrof, som nu hotar att bli en skamfläck och ett dystert kapitel i den västerländska civilisationens historia.


“Federation of Nigeria”, som är en självstyrande medlem av brittiska samväldet, hade varit engelsk koloni i ungefär 150 år, när det 1960 gavs självständighet. Federationen var från början en politisk konstprodukt bestående av ett fyrtiotal stammar, av vilka ibo-stammen i östra och norra delarna av landet anses vara det kulturellt högst utvecklade folket i hela Afrika. Vidare Hausa-folket, känt för stor affärsbegåvning och ett fantastiskt ibo-hat. Orsaken till detta hat måste till stor del tillräknas religiösa motiv eftersom hausas är muhammedaner och ibos kristna katoliker.

Redan 1842 började irländska missionärer sin verksamhet bland ibofolket. Ibos visade sig vara betydligt mera mottagliga för boklig bildning, än övriga nigerianska folkslag, och en mängd ibos var lysande studiebegåvningar, som efter studier vid engelska universitet slutade som välkända och skickliga advokater, läkare och vetenskapsmän i såväl England som i hemlandet Nigeria. Redan 1914 yrkade hausastammen plus några andra stammar på delning av den dåvarande kronkolonin Nigeria. Motsättningarna var så stora både nationellt, religiöst, socialt och ekonomiskt, att några gemensamma intressen egentligen inte existerade. England var emellertid fast besluten att behålla enheten och understöddes därvid av ibos, vars medlemmar tillhörde de härskande klasserna.

Ibos ansåg då, att den nationella enheten skulle gagna deras intressen under engelsk överhöghet, vilket ju är en ganska naturlig tankegång med hänsyn till deras victorianska uppforstran vid Oxford, Cambridge eller Sandhurst. En bidragande orsak till ibohatet, är också, att ibos alltid haft en mycket modern och demokratisk inställning till kvinnan i samhället. I Afrika betraktas kvinnan överallt – utom just hos ibofolket – blott och bart som ett lastdjur och ingenting annat, vilket naturligtvis inte bara retar de oliktänkande stammarna i Nigeria, – inte minst mohammedanerna – utan också praktiskt taget alla nationer och folk på hela den afrikanska kontinenten.

Jag hade en gång nöjet att flyga över en delegation betående av 12 st biafranskor till Sao Thomé och som via Lissabon skulle flygas vidare till London, där de skulle uppvakta engelska drottningen i ett fåfängt försök att påverka Englands Afrikapolitik. Samtliga tolv var akademiskt bildade, politiskt engagerade, högresta skönheter som bar upp sina färgsprakande nationaldräkter med grace och elegans, fullt i klass med rutinerade mannekänger vid Champs Elysee, något man just inte väntat sig att finna i den afrikanska bushen mitt under brinnande krig.

När Nigeria blev fritt 1960, skapades en trestatsfederation, där – naturligt nog – ibos sattes in på de flesta ledande posterna i samhället. De tre staterna inom federationen, nord-, öst- och västregionerna utgjorde tillsammans en av de största marknaderna i hela Afrika. I östregionen, som praktiskt taget helt beboddes av ibos, fanns mycket stora oljetillgångar, och här arbetade före oroligheterna nio amerikanska, ett italienskt, ett franskt och ett holländsk-engelskt oljebolag.


Ibos arbetade till en början målmedvetet på uppbyggandet av Nigeria till en självständig stat. En ibo valdes till president, en generalmajor Ironsi – som, för resten under sin överstetid var chef för de nigerianska FN-trupperna i Kongo, där jag 1962 många gånger sammanträffade med honom i svenska FN-bataljonens officersmäss i Kami-na. Han var en gärna sedd gäst, då han gjort sig känd som en gudabenådad talare jämförbar med Abba Eban eller Winston Churchill – kursetta i Sandhurst och Oxfordstuderad litteraturhistoriker. Ironsi utropade enhetsstaten Nigeria i maj 1966, men mördades redan i juli samma år av mohammedanska hausasoldater, som samtidigt satte igång en fullständig massaker på alla ibos eller mot alla över huvud taget, som haft kontakt med östregionen. Först i maj följande år beslöt östregionen att bryta sig ut ur federationen, men man beräknar att närmare 30 000 människor fick sätta livet till på de ödesdigra tio månaderna som gått. Till statschef valdes överstelöjtnanten Ojukwu, som tidigare varit guvernör i östregionen.

Den nya nationen, som i huvudsak omfattade detta område, gavs namnet Biafra; ett namn som har historisk anknytning till de gamla kungarikena Biafra och Benin, som låg just runt Nigerdeltat och som har fått det för oss västerlänningar föga smickrande ryktet, att ha levererat de flesta negerslavarna till Amerika. Biafra har också ansetts som jazzens urhem. Gamla sång- och musikstycken i biafransk folkmusik är inget annat än jazzrytmer; som förts via slavarna till Amerika och sedan i våra dagar via Louis Armstrong m. fl. i form av LP-skivor åter hamnat i de svartas världsdel.

I och med utbrytningen från federationen, förklarade Nigerias president Gowon, som varit kurskamrat med Ojukwu på krigshögskolan i England, att utbrytarstaten om några dagar skulle vara återbördat till Nigeria, och med alla till buds stående medel sattes det totala kriget in – officiellt mot rebellen, som kallade sig Biafra – i realiteten mot ibostammens män, kvinnor och barn. En flyktingström på i runt tal två miljoner människor flydde från nordprovinsen in i Biafra, där man nu, sommaren 1967 räknade c:a 14 miljoner invånare. På Nigerias sida stod ju England, som fortfarande räknade landet som samväldesmedlem, samt naturligtvis också Sovjet, som alltid hyllar principen att frihetsrörelser i redan konstituerade stater måste brytas ner. (OBS. en sanning med modifikat idag). Portugal, som började få svårigheter i sina afrikakolonier p.g.a. de sovjetunderstödda frihetsrörelserna, skyndade sig att ta ställning för Biafra för att stoppa Sovjet att få ett nytt fotfäste på kontinenten.


Till Europa nådde nyheten om Biafra sent och till allmänheten inte alls. Biafra saknade till en början vapen och utrustning att föra ett modernt krig mot en modernt utrustad motståndare. På våren 1968 intog nigerianerna hamnstaden Port Harcourt och Biafra var nu helt omringat och utan förbindelse med yttervärlden.

Fram på sommaren var livsmedelsbristen så total, att man beräknade att 5 000 människor varje dag dog svältdöden. Landet hade krympt ihop till en femtedel av sin ursprungliga areal. Det var nu ungefär så stort som halva Skåne och där levde – om ordet leva kan användas i det här sammanhanget – 8 miljoner människor med enbart två framtidsalternativ – att mördas eller svälta ihjäl. Vad som hände i Biafra, tog Världskyrkorådet som en utmaning, och föredömligt snabbt sattes hjälpen in. I och med att Biafra isolerades iordningställdes ett flygfält mitt inne i urskogen bestående av en vanlig, 20 m bred permanentad landsväg, 2400 m lång och uthuggen vid sidorna för att få plats för flygplanens vingar. Minimibredden för en normal landningsbana med s.k. ICAO-mått är 60 m och hindersfria fältet vid sidorna skall vara minimum 90 m. Anordningen i Biafra måste nog betraktas som något primitiv, eftersom såväl banbredd som hinderfritt fält bara var tredjedelen av ICAO:s minima.

Flygfältet som fick kodnamnet Annabelle, började användas på försommaren 1968 för vapentransporter från Lissabon. Den, som gav sig in på dessa leveranser, var en i internationella flygarkretsar känd tysk-amerikan vid namn Heim Wartowich, alias Heinrich Wartow, alias Hank Warton. Denne man, som var amerikansk transportpilot under andra världskriget, hade en märklig förmåga, att dyka upp som något slags “gubben i lådan” så fort det luktade krut i någon avkrok i världen – i Korea, i Kongo, i Israel och nu i Biafra. Han ställde sig alltid lika välvilligt till förfogande vid försäljning av prima krigsmateriel levererat fritt krigsskådeplatsen. Vapentransporterna skedde med några gamla – för länge sedan utrangerade – Lockheed Constellations flugna av en samling äventyrare av blandad nationalitet och oftast också med ett synnerligen tvivelaktigt förflutet. Varifrån dessa vapen härstammade, var det ingen som riktigt visste, men faktum var, att det hade gjorts 80 flygningar till Annabelle, när C-G von Rosen gjorde sin berömda genombrytning den 12 augusti 1968 och de flesta av dessa transporter får man förmoda, gällde vapen och ammunition. Von Rosens genombrytning blev förstasidesstoff för världens tidningar, hans djärva satsning väckte världsopinionen, man fick upp ögonen för Biafras svältande miljoner och han hade satt bollen i rullning.


Den 15 augusti 1968 kl 22.00 befann jag mig med min familj i mitt roslagstorp och firade en absolut bekymmersfri semester, då telefonen ringde. Det var von Rosen, som just hade återkommit från första Biafraflygningen och berättade att han denna dag suttit i fyra timmar på UD och väntat på företräde hos Torsten Nilsson, som avfärdade honom efter en minut och sände honom till statsministern. Det blev lika lång väntan i kanslihuset varefter Tage Erlander mycket riktigt också avfärdade den envise greven på mindre än en minut. Det var naturligtvis en alldeles för het potatis för regeringen att ta parti för en utbrytarstat som revolterar mot en av Förenta Nationernas medlemmar. Von Rosen bad mig nu enträget att avbryta min semester, ta morgonkärran kl 0700 till Malmö, plocka upp en DC-7:a, lasta den i Frankfurt med 9 ton medicin, tanka i Las Palmas, och om Du sedan sneddar över Sahara, gör Du Sao Thomé i ett hopp och överflygningen till Annabelle “is just a piece of cake”. Jag svalde ett par gånger och undrade stillsamt vad han själv skulle göra, det var ju ändå han som ännu en gång hade stört min fritid och som vanligt orsakat varmgång i tryckpressarna världen över.

Han förklarade att han hade bokat en plats på morgonkärran till New York för att där uppsöka U Thant och utverka FN:s välsignelse plus någon form av jaktplansskydd för hjälpsändningarna till Biafra – “därför är det nu Din förbannade plikt att ställa upp och sätta igång operationerna”. Själv försökte jag slingra mig i det längsta – jag hade ju min familj att tänka på. Han bad att få tala med min fru och jag hörde hur det rasslade till i halsen, när han lade in en lägre växel för att börja operation övertalning.

Operationen lyckades och dagen efter startade jag från Malmö för att via Frankfurt flyga till Sao Thomé, den lilla portugisiska ön i Atlanten som ligger mitt på ekvatorn och 500 km rakt söder om Biafra. Starten från Malmö blev dramatisk såtillvida att en telefonröst på dålig engelska meddelade Transairs växel, att en tidsinställd bomb befann sig ombord i det flygplan, som just startat till Biafra. Vi hade emellertid inte hunnit komma i luften utan stod vid banändan och checkade motorerna när trafikledaren gav oss meddelandet om bomben och bad oss taxa in igen till Transairs hangarplatta och parkera så långt som möjligt från Kungl. Luftfartsverket tillhörig egendom. Inkörningen gick betydligt snabbare än vanligt, men någon bomb hittades emellertid inte. Vi fick ett par timmars försening vilket förmodligen var avsikten med telefonsamtalet. Vi lastade in 9 ton matvaror i Frankfurt den 16:de på kvällen – säckar med mjölkpulver, norsk klipp-fisk i balar och lådor med medicin. Vi var framme i Sao Thomé den 17:e på eftermiddagen.


Flygsträckan hit ner är ungefär 5 gånger så lång som mellan Malmö och Rom, så det blev över 20 timmar i luften, innan vi satte hjulen i marken på Sao Thomé. Banan är lagd av asfalt uppblandad med krossad korall, vilket visade sig verka som en grövsta sortens smärgelskiva på DC-7:ans däck, med andra ord var det redan efter första landningen djupa sår i alla fem däckens slitbanor. En flock gamar hade tydligen haft sin eftermiddagssömn mitt på landningsbanan och just som vi tog mark, lyfte de alla på en gång och vi rullade med tvåhundra km/h tvärs igenom ett moln av svarta, flaxande spöken. Alla dessa spöken utom ett undkom emellertid med blotta förskräckelsen. När vi parkerat och stannat motorerna, visade det sig nämligen, att en krossad gam satt inkilad mellan en cylinder och ett glödande avgasrör i vänster yttermotor, spridande en angenäm doft av afrikanskt kök på flygplatsen, d.v.s. en lucullisk arom av bränd fjäder och rökt fläsk som flamberats i motorolja.

Det var kanske ett något makabert mottagande, men som tur var, var ju ingen i besättningen skrockfull, och plötsligt befann vi oss stående mitt i en folksamling av svartglänsande biafraner, brunbrända portugisiska soldater och ett flertal irländska präster i långa, vita kaftaner med Fader Antony Byrne i spetsen. Tillsammans med Fader Byrne gjorde vi sedan upp en anfallsplan och efter tankning och en härlig middag – som definitivt inte bestod av stekt gam, var vi efter ett par timmar åter i luften. Vårt mål var denna gång Annabelle – världens just då mest omtalade landsväg i den västafrikanska urskogen. De övriga två i besättningen, Kapten Bengt Lindwall och Flygmaskinist Ove Svensson hade varit med på von Rosens överflygning 5 dagar tidigare under dagsljus och vi bestämde oss för att använda denna metod på natten. Våra instrument funktionerade emellertid perfekt och efter en timme och tjugotre minuter – exakt som vi förplanerat – glimmade det till ett par ljus under oss, och vi var mitt över Annabelle.

Den afrikanska skönheten var emellertid inte på sitt allra bästa humör. Ett våldsamt tropiskt åskväder rasade och vi fick ligga och cirkla i ungefär en halvtimme innan vi kunde landa, de små oljelamporna, som skulle vägleda oss in till banan, slocknade i störtregnet. Man hade monterat upp en liten radiofyr, som drevs av ett par bilbatterier, men den hade så kort räckvidd, att den bara nådde 2 – 3 minuter ut från flygfältet, så det gällde att inte tappa kontakten och villa bort sig i natten. När regnet lättade något, fick man fyr på oljelamporna igen, och vi lyckades krångla oss ner på tidernas smalaste landningsstråk. -Jag skulle tänka mig, att en skidhoppare, som tvingas landa på ett kritstreck, måste ha exakt samma känsla i maggropen. Det gick emellertid – och det var ju huvudsaken.

Vi togs emot av en annan irländsk präst – Fader MacLaid – som varit i 24 år hos ibofolket och som, några månader tidigare, fängslats av nigerianerna och torterats – man hade brutit av hans fingrar på ena handen som straff för att han hjälpt fyra ibokvinnor att fly. Han deporterades till England, men två veckor senare var han åter i Afrika, fängslades på nytt, men lyckades fly tillbaka till sitt älskade ibofolk. Fader MacLaid var den verkliga eldsjälen. Han föll mig om halsen och på sin rullande irländska ropade han i ett kör: “I knew it – all the time I knew it – our father in Heaven didn´t forget us!” Han fick plötsligt syn på flygmaskinist Ove Svensson, som höll på att dränera motorernas oljefilter, och föll även honom om halsen. – En stor hand av svart spillolja avtecknade sig resten av kvällen på Fader Mac Laids vita kaftan.

Han förde sitt eget privata krig och hade nog sin egen teologi – men han var en av de underbaraste människor, jag träffat. Återflygningen gick även den på lägsta höjd och vi följde samma route som vid inflygningen.

När vi landade på Sao Thomé kl 02.00 om natten, kom jag plötsligt att tänka på, att det var 42 timmar sedan, jag väcktes av väckarklockan i mitt roslagstorp kl 05.00 på fredagsmorgonen. Nu var det söndag morgon och ingen av oss hade så mycket som slutit ögonen, ännu mindre varit ur kläderna. 42 timmar är ju en normal arbetsvecka, så den här arbetstakten var nog en aning för uppskruvad och vi sände en tacksamhetens tanke till de högre makterna att det var 8 000 km till Luftfartsverkets tidskontrollavdelning i Stockholm. När man kan säga till sig själv, att man varit en liten kugge i maskineriet och att detta maskineri kanske räddat livet på mänskliga varelser var det med en oändlig känsla av välbehag, som vi stuvade in oss i ett litet rum i öns enda hotell och jag tror att alla tre sov innan huvudet träffade kudden.

Vi vaknade upp någon gång mitt på dagen och kastade oss i oceanens böljor vid den palmklädda sandstranden nedanför hotellet. Kl 19.00 den kvällen var vi åter i luften 15 m över Atlantens vattenyta. 10 ton last och kurs på Nigerdeltats sumpmarker och feberträn. Allt gick efter ritningarna – det var olycksbådande stilla och lugnt i Nigeria både den och de följande tre nätterna.


Redan första natten hade vi upptäckt två fartyg till ankars utanför Nigerdeltat med lantärnorna tända. Vi kunde ju inte se om det var vän eller fiende, så vi gjorde för säkerhets skull varje gång en undanmanöver runt båtarna i en vid båge. Någon annan aktivitet syntes inte till de första fyra nätterna, så vi började så smått att berömma varandras geniala förmåga att hitta denna säkra färdväg till det isolerade Biafra. Men på torsdagskvällen den 22 augusti, när vi genomförde vår sjunde överflygning, hände något som kom oss att förstå, att vår busflygning kanske trots allt inte var så genialisk. Vårt övermod fick sig den natten en svår knäck. Vi hade startat, allt var normalt och i lugn och ro gjorde vi vår anflygning mot nigerdeltat. När vi passerade de två fartygen, blixtrade det plötsligt till några gånger i tät följd. Vi upptäckte mynningsflammor från båda båtarna och små hemtrevliga granatkrevader lyste upp tillvaron runt omkring oss. Jag försäkrar att man transpirerar ganska ymnigt över hela kroppen när man med en DC-7:a, som väger 48.500 kg, ligger i 90 graders bankning och dessutom befinner sig 15 m över Atlanterhavet i Afrikas natt.

Vi kom undan luftvärnselden med blotta förskräckelsen och hade snart lämnat nigerdeltat bakom oss. Vi hade kurs på Annabelle och ungefär 15 minuter kvar att flyga, när det lät som en glasflaska föll ned och krossades mot ståldurken bakom oss. Ingen av oss reagerade till en början, men när vi upptäckte ljus framför oss och såg att ljusen var mynningsflammor och spårljus från kulsprutor, som spelade runt omkring oss i alla riktningar och hörde en flaska till som slogs sönder och ännu en, förstod vi att leken var allvar. Efter landningen på Annabelle upptäckte vi också mycket riktigt tre träffar i flygplanet. En av projektilerna hade gått in i undersidan av vingen, passerat mellan två bränsletankar och sedan slitit upp ett gapande hål i vingens översida. Man gör nog klokast i att inte spekulera i vad som kunde ha hänt, om kulan hade gått 15 mm längre åt höger eller 15 mm längre åt vänster. – Vi satt i en brydsam situation. Vi måste vara borta från Annabelle innan soluppgången – flygfältet bombades varje dag av nigerianerna och dessutom var vår DC-7:a i stort behov av en plåtslagare. Frågan var bara på vilket sätt det skulle ske.

Enligt vapengrossisten Hank Warton var hela Port Harcourtområdet späckat med grovt, radarstyrt luftvärnsartilleri och dessutom patrullerades kusten av nigerianska örlogsfartyg med 10,5 cm boforskanoner, så höghöjdsalternativet var knappast en lockande lösning på hemflygningen – återstod alltså den vanliga häcklöpningen över bushen. För att undvika beskjutning, lades kursen denna gång något mera nordlig – enligt beräkningarna skulle vi passera frontlinjen ett par svenska mil norr om den punkt, där vi på inflygningen hade blivit så ogästvänligt mottagna. Åtgärden löste emellertid knappast våra problem eftersom vi plötsligt åter befann oss mitt inne i kulspruteelden. Denna gång slapp vi igenom utan att bli träffade, och även de båda kanonbåtarna öppnade eld.

Genast efter landningen meddelade jag Fader Byrne att alla flygningar måste ställas in – åtminstone tills någon kunde finna på en metod att undgå luftvärnet. Om vi bara kunde få fram informationer om bestyckningen på de nigerianska örlogsfartygen och luftvärnsartilleriet i land, skulle det möjligen finnas en väg till lösning av problemet. Nästa morgon väcktes jag av Fader Byrne, som meddelade att öns guvernör ville träffa mig kl 09.30. Besöket blev en utomordentligt färgstark upplevelse. Guvernörspalatset bestod av en stor vitkalkad byggnad försedd med en väldig stentrappa, som ledde upp till en stor ekport och bevakad av två gamla välputsade mässingskanoner i trälavett samt två stycken skyldrande svarta soldater i vita linneuniformer. Hela tavlan kunde vara klippt direkt ur våra pojkårs sjörövarromaner från Västindien. Fader Byrne och jag fördes så småningom in i en stor sal. Vid ena kortändan av ett ekbord i kolossalformat satt guvernören – en pensionerad portugisisk konteramiral i minimi-format. Han bad mig genast inkomma med en förklaring till avbrytandet av biafraflygningarna.

Jag beskrev den gångna nattens upplevelser så gott jag kunde, varefter guvernören läste upp ett telegram, som just anlänt från Lissabon och med följande innehåll: Nigerias hela flottstyrka består av två stycken f.d. engelska kanonbåtar. Bestyckning: två stycken 40 mm automatkanoner av Bofors tillverkning. Räckvidd: 1500 m. Grövre artilleri saknas. Beträffande Nigerias armé, saknas grovt luftvärnsartilleri helt. Inget sådant har heller anlänt de senaste veckorna till Nigeria!

Den lille amiralen var tydligen mästerspion, eftersom han i detalj visste allt om Biafra-kriget, om truppförflyttningar dag för dag, om styrkeförhållanden och beväpning. Jag meddelade honom omedelbart att flygningarna skulle återupptas så fort flygplanet var reparerat, och eftersom jag just fått ett meddelande att flygplan nr två var på väg från Malmö, kunde jag utlova fyra flygningar per natt fr.o.m. nästa kväll. Guvernören var tydligen nöjd med det svaret, eftersom han ringde i en liten silverklocka, de stora ekdörrarna öppnades och en livréklädd svart betjänt tågade in med en flaska på en bricka, vilken högtidligt överlämnades som gåva till undertecknad. Vi skildes under ömsesidiga hövlighetsbetygelser. Väl ute i jeepen fick jag tid att titta på min flaska, – Sandemans Port Vintage 1927 – alltså 41 år gammal. Det märkliga med denna flaska var att det på baksidan satt ännu en etikett med följande lydelse: “SPECIALLY IMPORTED BY J. D. GRÖNSTEDT & CO STOCKHOLM” – och orden “förvaras liggande” på svenska! Hur flaskan hade hamnat i den gamle amiralens vinkällare mitt på ekvatorn lär väl aldrig bli utrett.


En portugisisk plåtslagare lappade ihop den sönderskjutna DC-7:an och på natten satte vi in två flygningar med 10 ton i varje hopp. När vi landade på Sao Thomé i soluppgången efter andra turen, stod Transairs flygplan nr 2 på plattan med full last och med två utvilade besättningar ombord. Förutom detta fpl hade två kommit från Fred Olsen i Norge, ett från Sterling i Danmark och tre DC-7:or tillhöriga Caritas, katolska kyrkans hjälpverksamhet i Rom, fanns redan på plats. Det började nu bli ont om parkeringsplatser på Sao Thomés lilla flygfält.

Natten mellan den 27:e och 28:e augusti – alltså 10 dagar efter starten gjorde Transair sin 12:e, 13:e, 14:e och 15:e flygning. Totalt landade 14 flygplan den natten på Annabelle, 122.000 kg mat flögs in och hela operationen fick med ens karaktären av luftbro. Vi hade nu inte längre några problem med beskjutningen, då vi gjorde inflygningarna på 2 – 3000 m höjd, men andra svårigheter dök upp allteftersom trafikintensiteten steg. Vi saknade ju en effektiv trafikledning – måste själva hela tiden meddela vår egen flyghöjd till övriga flygplan för att undvika kollisionstillbud.

Eftersom Annabelle bara hade en enda radiofrekvens, måste alla fpl använda just den för all trafikinformation, start- och landningsmeddelanden, väder, beräknade ankomsttider, höjdangivelser m.m. och var följaktligen konstant blockerad. På Annabelle fanns bara 5 parkeringsplatser – uthuggningar i skogen – varför flera flygplan ofta måste ligga i vänteläge ibland ända upp till en timme medan lossning av flygplanen pågick.


I början av september återkom en nedstämd och missräknad C-G von Rosen till Sao Thomé. Han hade vägrats tillträde till U Thant, men hade lyckats få tag på senator Edward Kennedy, som i senaten hade försökt samla ihop en opinion för Biafras sak. Samtidigt som von Rosen var i USA, inträffade nämligen krisen i Tjeckoslovakien, de s.k. Pragdagarna, vilket gjorde, att Biafra helt kom i skymundan för dessa händelser. Han gav sig emellertid inte så lätt. Så fort han anlänt till Sao Thomé beordrade han en DC-6:a med besättning och flög upp till Addis för att försöka övertala sin gamle vän kejsaren att ställa upp för Biafras sak. Denne ledde just då den panafrikanska kongressen i Algér, så greven kom tillbaka efter ett par dagar med oförättat ärende.

I svenska pressen började nu cirkulera rykten om att von Rosen smugglade vapen i kyrkans flygplan in till Biafra. Det var naturligtvis en ren lögn för att skapa sensation, men han kallades hem, fick både medalj och silkessnöre och fortsatte sin något mindre militanta tjänst med att forsla svenska turister till Palma de Mallorca. Några månader senare pensionerades han från Transair vid uppnådda 60 år, och ett par dagar efter 60-årsdagen var han helt följdriktigt åter i Biafra och satte igång med sitt eget lilla privata krig i bushen – men det var ju en annan historia.

Själv lämnade jag Biafraliften den 11 november efter 51 landningar på Annabelle, troligen minst 51 erfarenheter rikare.

Bertil Krokstedt